260
var en ingång, som förde till grottan, och i denna insatte jag nu en ordentlig dörr, som riktades så, att den gick inåt. Nattetiden var den stängd på min sida, och jag drog dessutom in de båda stegarne, på det Fredag icke skulle kunna komma in till mig, utan att vid klättrandet göra ett buller, som ofelbart hade väckt mig; ty taket på denna förskansning bestod af långa sparrar, som gingo öfver mitt tält och voro stödda mot klippan samt kringflätade med qvistar, öfver hvilka låg ett tjockt lager af rishalm. På det ställe, eller fastmer vid den öppning, jag gjort för att komma ut och in, var en slags fallucka, som icke lät spränga sig utifrån, utan vid ett sådant försök hade fallit ner med stort buller. Hvad mina vapen beträffade, så förvarades de allesammans inne hos mig.
Alla dessa försigtighetsmått voro likväl öfverflödiga, ty ingen kan någonsin ha ägt en ärligare och mera tillgifven tjenare, än jag hade i Fredag. Jag märkte inga passioner, ingen halsstarrighet eller egensinnighet hos honom, utan han var ständigt lika villig och uppmärksam, och hans tillgifvenhet för mig bar stämpeln af ett barns för sin far, ja, jag kan säga, att han vid hvarje tillfälle gerna vågat sitt lif för att rädda mitt. De mångfaldiga bevis han gaf mig derpå, lemnade icke rum för något tvifvel, och jag blef snart öfvertygad, att jag i honom hade både en vän och en tjenare.
Han var så uppmärksam, flitig, läraktig och så glad, när han förstod mig, eller kunde göra sig begriplig för mig, att det utgjorde ett verkligt nöje för mig, att undervisa honom. Mitt lif började derigenom bli så
