261
trefligt, att jag aldrig skulle velat lemna ön, om jag icke behöft frukta vildarnes återkomst.
Några dagar derefter, föll det mig in, att afvänja Fredag från hans kannibaliska matlust genom att låta honom få smaka djurs kött, till hvilket ändamål jag en morgon tog honom med mig i skogen. Min närmaste afsigt var, att slagta en ung killing i min hjord, för att hemtaga och tillreda den; men under vägen träffade jag på en get, som med sina tvenne ungar hvilade sig i skuggan. Jag befallte nu Fredag stå stilla, lade på samma gång an med min bössa, och sköt den ena af killingarna. Den arma Fredag hade visserligen en gång förut sett mig döda en varelse med mitt gevär, men som han icke kunde begripa hur det gick till, så förskräcktes han äfven denna gång i högsta grad. Han darrade, vacklade och såg så handfallen ut, att jag trodde honom skola dåna. Som han icke gifvit akt på killingen och ingalunda märkt att jag dödat honom, slet han hastigt upp sin tröja, för att se efter, om han sjelf blifvit sårad. Han trodde tvifvelsutan, att jag velat göra mig af med honom, ty han kastade sig ned framför mig, omfattade mina knän och yttrade en mängd af ord, hvilka jag icke förstod, ehuru jag fann honom tigga om sitt lif.
För att aldraförst öfvertyga honom, att jag icke ville göra honom något ondt, ledde jag fram honom till den dödade killingen och befallte honom taga den med sig. Han lydde. Under det han sökte utfundera på hvad sätt djuret blifvit dödadt, laddade jag på nytt min bössa, och såg nästan i samma ögonblick en stor fogel, som satt på en gren, ungefär ett skotthåll från mig. På det nu Fredag någorlunda skulle fatta, hvad jag ärnade göra,
