262
ropade jag honom till mig, och visade honom fogeln, som var en papegoja, ehuru jag i början trodde den vara en falk. Derefter pekade jag på min bössa och bad honom se på fogeln, som nedföll från trädet i samma ögonblick skottet brann af. Allt detta oaktadt, var han likväl nästan utom sig af ångest och förvåning. Jag förmodade hans förskräckelse härröra deraf, att han icke sett mig ladda bössan, hvarföre han troligen ansåg denna för ett underbart dödsverktyg, som i och för sig sjelf kunde ombringa hvarje varelse, som nalkades den.
36.
Fredags uppfostran.
Hans förvåning var så stor, att han icke på länge kunde hemta sig ifrån den; och hade jag låtit honom hållas, tror jag honom säkerligen skola ha tillbett både mig och bössan. Under flera dagar vågade han icke en gång nalkas den sednare, utan talade till den och bad den innerligt, liksom den kunnat svara honom. Jag fick sedermera veta, att han bedt den icke döda honom.
Sedan han någorlunda återkommit från sin förskräckelse, bad jag honom bära fram fogeln, hvilket han äfven gjorde; men han dröjde en god stund, ty papegojan var icke rätt död, utan hade släpat sig ett stycke från det ställe, der den nedfallit. Slutligen fann han fågeln och lemnade mig den.
Sedan vi hemkommit, slagtade jag killingen så godt jag kunde, hvarefter jag kokade en förträfflig köttsoppa
