264
ugnen. Korteligen, det dröjde icke länge, förr än Fredag var hemmastadd i alla mina hushållsgöromål.
Jag öfverlade nu, att jag hädanefter hade tvenne personer att sörja för, och att jag följaktligen borde tänka på utvidgandet af mina åkerfält samt utså en större qvantitet säd.
Jag utsåg derföre ett större tält och omgärdade det på samma sätt som förut, hvarunder Fredag icke allenast var mig behjelplig, utan visade den största beredvillighet och glädje deröfver. Jag sade honom nemligen, att dessa arbeten voro för hans skull och att han hade största fördelen af dem.
Denna uppmärksamhet tycktes röra honom, och han lät mig förstå, att jag, enligt hans tanka, tänkte vida mer på honom än på mig sjelf, hvarföre han af hjertat gerna ville arbeta ännu ifrigare och göra mig i allt till viljes.
Detta år var det angenämaste af alla dem, jag tillbragte på ön. Fredag började småningom tala och förstå benämningen på de flesta honom omgifvande föremål, liksom namnen på alla de ställen, dit jag skickade honom. Han pladdrade så mycket, att han inom kort började begripa och tala mitt språk, hvaraf jag hittills dragit så ringa fördel.
Oafsedt nöjet, att sålunda kunna samtala med en lefvande varelse, hade jag alla orsaker, att vara belåten med honom; hans enkla, naturliga öppenhjertighet trädde för hvarje stund mer i dagen, och jag började verkligen älska den goda menniskan, liksom han, efter hvad jag tror, å sin sida omfattade mig med större kärlek, än han dittills hyst för någon annan.
