265
En dag fick jag lust att erfara, om han önskade återvända till sitt fädernesland; och som han nu kunde svara på de flesta af mina frågor, började jag med att fråga honom, om hans nation aldrig vore segervinnare i sina drabbningar.
Då log han och svarade: “ja, ja, vi alltid slås mycket bra“, hvarmed han förmodligen ville säga: “vi äro alltid segrare“; och härpå uppstod följande samtal oss emellan:
Jag. Ni alltid slås mycket bra, säger du; men hur kommer det då till, kära Fredag, att du lät dig tillfångatagas?
Fredag. Mitt folk slå många fler, än så.
Jag. Men om ditt folk var starkare, hvarföre blef du då fången?
Fredag. De många, många fler på marken der jag var; de taga en, två, tre och mig. Mitt folk de slå alla på marken, der jag icke var; då mitt folk taga ett, två, trehundra.
Jag. Men hvarföre befriade icke ditt folk dig ur fiendernas händer?
Fredag. De bära bort en, två, tre och mig, och lägga i pirogen; mitt folk inte då ha någon pirog.
Jag. Säg mig Fredag, hvad gör då ditt folk med de fiender de fånga? För det också bort dem och uppäter det dem?
Fredag. Ja väl, mitt folk också äta manniskor, alla äta.
Jag. Hvart för man dem då?
Fredag. Gå öfverallt, dit de vilja.
Jag. Komma då äfven dina landsmän hit?
