266
Fredag. Ja, ja; komma hit, komma öfverallt.
Jag. Har du förr varit här med dina landsmän?
Fredag. Ja, jag vara här! — dervid pekade han åt nordvestra kusten af ön, till hvilken de företrädesvis tycktes bruka komma.
Häraf blef det mig klart, att Fredag hört till de vildar, hvilka pläga landa vid de aflägsnaste delarne af min ö, för att der uppäta det medförda menniskoköttet.
Någon tid derefter, då jag fick mod, att gå med honom till den sida af ön, om hvilken jag förut talat, kände han genast igen stället och sade, att han redan en gång förut varit der, då man uppätit tjugo män, tvenne qvinnor och ett barn. Som han emellertid icke på engelska kunde räkna till tjugo, så lade han lika många stenar i en rad, och bad mig räkna dem.
Jag har berättat detta faktum, emedan det utgör inledningen till det följande. Sedan jag nemligen haft detta samtal med honom, frågade jag, huru långt det var till fasta landet från vår ö, och om någon pirog ibland förliste för dem.
Han svarade mig, att ingen fara vore för handen, och att de under sina färder aldrig voro utsatte för några olyckshändelser; ett stycke utåt hafvet träffade man hvarje morgon samma strömdrag och samma vind; på eftermiddagen deremot den motsatta vinden och strömmen.
I början ansåg jag detta icke för annat än hafvets rörelser under ebben och floden, men längre fram fann jag, att dessa förändringar härflöto från fram- och återströmmarne i den väldiga Orinoco-floden, vid hvars
