268
Detta sista yttrande af Fredag gjorde mig mycket nöje, ty det återuppväckte mitt hopp, att någon gång finna ett tillfälle, att med hans tillhjelp komma från ön.
Alltsedan han kom till mig, men i synnerhet sedan han började tala med mig, försummade jag icke att utbilda hans själ med religiösa insigter.
En dag frågade jag honom bland annat, hvem han hade att tacka för sin tillvaro. Den stackars vilden förstod mig icke, utan trodde, att jag ville veta hvem som varit hans far. Jag ställde derför min fråga på annat vis och sade: “vet du icke hvem som gjort hafvet, jorden, på hvilken du går, bergen och skogarne?“
Han svarade mig: att det vore den gamle Benamucke, som bodde långt bortom alla dessa länder. Han visste icke att säga mig någonting annat om detta mäktiga väsende, än att det vore utomordentligt gammalt; mycket äldre sade han, än hafvet och jorden, månen och stjernorna.
Härpå frågade jag honom, hvarföre icke alla skapade varelser tillbådo denna gamla uggla, ifall han skapat dem allesammans. Fredag blef härvid mycket allvarsam, och sade i den oskyldigaste ton i verlden: “Oh!“ — “Men“, fortfor jag, “komma då dina landsmän efter döden till något annat land?“ — “Ja“, svarade han, “alla gå till Benamucke.“ — Slutligen frågade jag honom också, om de, som blifvit uppätna, äfven kommo till honom; hvilken fråga han likaledes bejakade.
Jag begagnade detta tillfälle, att upplysa honom om den ende och sanne Guden. Jag sade honom, att den store Skaparen af alla ting bodde deruppe, och pekade dervid på himmelen; att Han styrde verlden
