274
ha erfarit, att jag under mitt bemödande, att tydligt för honom förklara allt, upplyste mig sjelf om många saker, hvilka jag antingen icke kände till, eller hvilka jag förut icke nog eftersinnat, änskönt de nu liksom af sig sjelfva påtrugades mig, då jag närmare efterforskade dem, i och för en annans frälsning. Vid dessa efterforskningar ådagalade jag äfven långt större religiös ifver, än som varit händelsen under hela mitt fordna lif, och antingen mina bemödanden lyckades eller icke lyckades, hade jag det oaktadt icke mindre orsak att tacka himmelen, för det han sändt mig denna varelse. Hvarje sorg bar jag nu lättare, och min vistelseort blef mig till och med kär. Jag besinnade, att detta mitt eremitlif icke allenast förmått mig, att vända mina blickar mot himmelen, och der uppsöka den hand, som förvist mig, utan att jag äfven blifvit ett Försynens verktyg, till en annan varelses frälsning, så från timlig som evig död, och till hans upplysande om den sanna tron, på det han skulle lära känna Jesus Christus, som är det eviga lifvet.
Uti denna tacksamma sinnestämning mot Gud tillbragte jag återstoden af min landsförvisning. Mina samtal med Fredag förkortade så tiden, att vi under trenne år njöto af en fullkomlig lycka, såvida nemligen någon jordisk lycka kan förtjena benämningen fullkomlig. Min vilde var nu en god, ja, nästan en ännu bättre kristen än jag sjelf; ehuru jag, tackad vare himmelen, hade orsak att tro oss båda i lika grad uppfyllda af ånger, och tillfölje deraf tröstade, pånyttfödde kristne. Vi kunde läsa Guds ord, och Hans ande kunde leda oss.
Jag fortfor att tidt och ofta läsa i den Heliga Skrift och försummade icke, att, efter bästa förmåga, förklara
