279
Nu lät jag likväl ingen dag gå förbi, utan att utforska, om han icke beherrskades af de idéer jag tillskref honom; men alla hans yttranden buro en sådan prägel af öppenhjertighet och rättskaffenhet, att mitt misstroende saknade all näring, och jag på nytt började fästa mig vid honom. Han hade icke en gång märkt min misstänksamhet; huru kunde jag då tro honom i stånd till ett skurkstreck?!
En dag, då jag befann mig på samma kulle, och en lätt dimma sänkte sig öfver hafvet, så att man icke kunde se fasta landet, ropade jag Fredag till mig, och sade till honom; “Skulle du icke vilja återvända till ditt hem, till de dina? — “Ja, gerna“, svarade han, “jag tycka mycket om att lefva hos mitt eget folk!“ — “Nåväl“, fortfor jag, “men hvad skulle du taga dig till, sedan du kommit dit? Ville du åter bli en barbar, äta menniskokött och återfalla i det vilda tillstånd, hvari du förr lefvat?“ Då blefvo hans anletsdrag dystra, och han svarade: “Nej, nej, Fredag berätta dem, lefva godt, berätta dem, be till Gud, berätta dem äta kornbröd, getkött och mjölk; icke mera äta menniskor.“ — “Men då skulle de slå ihjäl dig.“ Vid dessa ord blef han ännu allvarsammare och svarade: “Nej, icke slå ihjäl mig, de gerna lära sig.“ Derefter tillade han, att de redan lärt sig flera saker, af de skäggiga skeppsbrutne männerna. Då jag frågade honom, om han icke hade lust att genast återvända till de sina, smålog han, och svarade: “icke kunna simma så långt.“ Jag lofvade, att bygga en båt åt honom. I sådant fall, mente han, skulle han genast fara, men endast såvida jag följde med. “Huru skulle jag kunna åtfölja dig!“ utropade jag,
