283
träd, utan kan endast säga, att det mycket liknade dem, som benämnas Fustik, och att det utgjorde en mellanlänk mellan dessa och Nikaragua-trädet, med hvilket sednare det var nära beslägtadt i anseende till färg och lukt. Härefter ville Fredag bränna ur det; men jag bevisade honom, att det vore ändamålsenligare, att urhålka det med verktyg, hvarvid han bar sig ganska klokt åt, sedan jag ledt hans första försök.
Efter en månads förlopp hade vi vår pirog färdig, åt hvilken vi derjemte gifvit en rätt vacker form. Emellertid behöfde vi ännu fjorton dagar för att, så till sägandes, tum för tum, föra den på stora rullar till hafvet. Den hade ganska väl kunnat bära tjugu man.
Sedan båten blifvit flott, förvånades jag öfver den skicklighet med hvilken Fredag förstod att styra, vända och ro den, oaktadt dess storlek. Jag frågade honom, om han ansåg den för ändamålsenlig, och om vi skulle kunna våga oss ut till hafs med den. “O ja“, svarade han, “vi våga ganska bra, äfven om det blåsa stor vind“.
Jag tänkte emellertid ännu på något, som han icke kände till, eller en mast och ett segel, och att derjemte förse pirogen med ett ankare. I fråga om master mötte det ingen svårighet, ty jag utvalde dertill ett ungt, mycket rakt cederträd, hvaraf det fanns många på ön, och lät fälla det af Fredag, hvilken jag sedan lärde tillyxa det.
Hvad seglet beträffade, så blef det min sak. Jag hade ännu i behåll ett temligen stort förråd af segel, eller fastmer af stycken af sådane; men som nära tjugusex år förflutit ifrån den stund, jag tog dem till vara, och jag icke under tiden sett efter dem, emedan jag
