289
Men hvilken bevekelsegrund, sade jag till mig, hvilken nödvändighet tvingar väl mig, att söla mina händer i blod och anfalla menniskor, hvilka aldrig gjort mig något ondt, och äfven icke nu hafva för afsigt, att skada mig; korteligen menniskor, hvilka i hänseende till mig äro fullkomligt oskyldiga?
Deras barbariska plägsed är en olycka för dem sjelfva; den är ett bevis att Gud öfvergifvit så väl dem som de öfriga innevånare på denna del af jorden, i anseende till deras råhet och omensklighet, men ingalunda, att han kallat mig till deras domare och ännu mindre till verkställare af hans eviga domslut! Finner Gud det för godt, skall han sjelf straffa dem; men mig tillkommer det icke.
39.
Striden.
Fredag, öfverlade jag vidare, har dervid ingenting att förebrå sig; han är deras fiende och i ett visst krigsförhållande till dessa menniskor; det kan åter icke sägas om mig. — Dessa tankar gjorde ett så djupt intryck på mig, att jag beslöt, att endast ge akt på deras fest, utan att gå anfallsvis till väga, såvida jag icke af en eller annan anledning manades till handling.
Med denna föresats gick jag in i skogsdungen och smög mig så tyst och försigtigt som möjligt, åtföljd af
