292
Som dessa bössor endast voro laddade med rådjursskrot, eller små pistolkulor, var deras verkan icke så stor, ty blott tvenne vildar föllo; men deremot hade så många blifvit sårade, att vi sågo dem alla springa omkring, blodiga och liksom vansinniga af fruktan och smärta. Strax efter nedföllo äfven tvenne på marken, utan att likväl vara alldeles döda.
“Nu Fredag“, ropade jag till honom, i det jag lade ifrån mig bössan och fattade den andra musköten, “följ mig hastigt!“ Han gjorde detta med mycken oförskräckthet. Härpå störtade jag fram ur småskogen och visade mig för deras blickar. Som de fingo se mig, utstötte jag ett skri och Fredag gjorde detsamma; hvarvid jag sprang, så hastigt mina tunga vapen det tilläto, fram till slagtoffret, hvilket, som redan blifvit berättadt, låg på sanden, mellan vildarne och hafvet. De båda slagtarne hade släppt sitt rof redan vid första skotten och flytt ner till stranden, der de jemte trenne af sina kamrater kastade sig i en af pirogerne. Jag befallde nu Fredag att springa fram och skjuta på dem. Han förstod mig straxt, sprang omkring sextio famnar längre bort, och skjöt derefter. Jag trodde i början, att han dödat dem allesammans, ty alla fem föllo omkull i båten, men straxt derefter såg jag tvänne af dem åter resa sig upp. Emellertid hade han affärdat två och sårat den tredje, som blef liggande liksom död på botten i båten.
Under det Fredag fortfor att skjuta, skar jag sönder de band, som fjettrade den arme fången. Derefter reste jag upp honom och frågade, hvem han var. Han svarade på latin, “christianus“, men var så svag och
