299
far, för att se, om han ännu vore qvar på samma plats, der han lemnat honom.
Slutligen då han icke mer såg till honom, steg han upp, utan att säga ett ord, och ilade fram med en sådan hastighet, att han tycktes sväfva öfver marken; då han likväl kom närmare, märkte han, att hans far lagt sig, för att bättre hvila.
Nu återkom han i ögonblicket, och jag bad spanioren tillåta Fredag, att leda honom till båten, i hvilken jag ämnade föra dem till vår boning.
Fredag deremot, som var en stark yngling, tog honom på sina axlar och bar honom till båten samt nedsatte honom varsamt tätt intill sin far, hvarefter han rodde längs efter kusten, till hamnen, der han lemnade vår båt, för att hemta vildarnes qvarlemnade pirog.
Våra båda gäster voro ännu så svaga, att jag måste göra ett slags bårstol, på hvilken vi förde dem ända till den yttre förskansningen kring slottet. De voro likväl icke i stånd att klifva öfver muren, och jag kunde icke förmå mig att bryta ner en del af den.
Det återstod mig derföre ingen annan utväg, än att uppföra ett provisionelt tält, och med Fredags biträde var detta snart gjordt.
Sedan vi här tillagat tvenne bäddar af rishalm, öfver hvilka vi utbredde dubbla täcken, nedlade vi på dem våra gäster, hvilka på alla sätt betygade oss sin tacksamhet.
Nu var min ö befolkad; jag tyckte mig vara rik på undersåtare, och anställde ofta den för mig smickrande betraktelsen, att jag liknade en konung. För det första var ön min obestridliga egendom, och för det andra hade
