300
jag endast trogna undersåtare, — en lott, hvaråt icke alla konungar kunna glädja sig.
Jag kunde således betrakta mig som suverän herre och lagstiftare, ty en hvar hade mig att tacka för sitt lif, och alla voro färdiga att offra lif och blod för mig, ifall nöden så fordrade.
Det märkligaste häri var, att jag egde tre undersåtare, men alla af olika religion. Min tjenare Fredag var nemligen protestant, hans far en afgudadyrkare och menniskoätare, och spanioren en papist. Jag nämner likväl i föregående, att jag medgaf en fullständig samvetsfrihet.
Så snart jag fört mina båda befriade fångar i säkerhet, började jag tänka på anskaffandet af munförråd, och att börja med lät jag Fredag slagta en get och derefter koka en soppa, som, jag kan försäkra mina läsare derom, icke var att grina åt.
Som denna kokning verkställdes ute på fältet, (ty jag gjorde aldrig upp eld inom förskansningen) så bar jag in alltsammans i det nya tältet, der jag sjelf tog plats mellan mina gäster och deltog i deras måltid.
Jag stärkte och muntrade dem så godt jag kunde, och Fredag tjenade mig som tolk så hos sin far som spanioren, hvilken temligen bra talade vildarnes språk.
Dagen derefter tillsade jag Fredag, att begrafva de fallne, hvilka annars skulle förpestat luften. Jag bad honom derefter, att äfvenledes nedgräfva lemningarne efter deras förfärliga måltid, som ännu lågo kringspridda på marken, ty sjelf hade jag omöjligt kunnat göra det, och jag tror mig till och med ur stånd att fördraga åsynen af dem.
