301
Härefter började jag inlåta mig i åtskilliga samtal med mina nya kamrater och bad Fredag fråga sin far, hvad han tänkte om de vildar, som undflytt oss, och om vi behöfde frukta, att de skulle återkomma med så stora stridskrafter, att vi icke blefve i stånd att värja oss.
Hans första åsigt var, att de gått till botten under den häftiga stormen, hvilken fortfor att rasa under hela den derpå följande natten, eller att de drifvits i sydlig riktning till kusten, der de voro lika så säkra att blifva uppätna, som att drunkna, ifall de lidit skeppsbrott. Men hvad de ämnade företaga sig, i händelse de helskinnade uppnådde deras kust, visste han icke att säga; enligt hans tanka voro de så utomordentligt förskräckta öfver vårt anfall, öfver dånet och verkan af våra skjutgevär, att de troligen skulle inbilla sina landsmän, att deras kamrater icke fallit för menniskohänder, utan för himmelens eld, och att de båda varelser, som visat sig för dem, voro tvenne englar eller onda andar, hvilka nedstigit på jorden att utrota dem, men icke menniskor, som de sjelfva. Han vore så mycket mera böjd att tro detta, emedan han hört dem ropa till hvarandra, att de icke kunde begripa, huru en menniska vore i stånd, att slunga eld och tala med åskans toner samt döda på ett så stort afstånd, utan att ens lyfta upp handen. Den gamle vilden hade äfven rätt häri; ty allt ifrån denna tid, hvilket jag sedermera på annat sätt erfor, hafva icke vildarne af denna nation mera vågat landstiga på min ö. De blefvo nemligen till den grad förskräckta af sina återkomna landsmäns berättelser, att de fullt och fast trodde, att den, som landade vid denna ö, blefve förtärd af himmelens eld.
