313
Under tiden kunde jag alls icke förklara för mig sammanhanget af saken, utan darrade af fasa vid detta skådespel, i det jag hvarje ögonblick fruktade, att få se de trenne fångarne dödas.
Jag såg till och med en gång, huru en af dessa bofvar upplyfte en stor knif, för att stöta den i hjertat på en af de olyckliga, och blodet stelnade dervid i mina ådror af förskräckelse.
Nu beklagade jag af innersta hjerta, att vår spanior och den gamle vilden voro frånvarande, och önskade mig kunna hitta på ett medel, för att obemärkt nalkas dessa banditer inom skotthåll och befria de trenne fångarne; ty så mycket jag kunde märka, hade de förra inga skjutgevär med sig.
Jag hittade likväl slutligen på en annan utväg. Sedan jag varseblifvit den grymma handling, som matrosen tillåtit sig mot fången, såg jag hans kamrater skingra sig åt alla håll, liksom de velat undersöka ön.
Jag märkte äfven att fångarne fingo gå hvart de ville; men de nedsatte sig i stället på marken under tecken till den högsta förtviflan.
Härvid kom jag att tänka på första ögonblicken af min vistelse på ön, och jag började eftersinna min fordna belägenhet. Jag erinrade mig, huru jag då ansåg mig vara utan räddning förlorad; huru jag, alldeles utom mig, såg mig omkring åt alla sidor; hvilken förfärlig ångest, som skakade mig, och huru jag tillbragte hela den första natten i ett träd, af fruktan att uppätas af vilda djur.
Den natten inbillade jag mig ingalunda, att Försynen skulle sända mig hjelp, i det han skickade
