314
fartyget inpå stranden, det fartyg, som under så lång tid förskaffade mig kläder och föda. Lika så litet förmodade nu dessa tre arma, tröstlösa varelser, huru nära tröst och befrielse voro dem, och att de verkligen voro räddade i samma ögonblick, de trodde sig se döden för ögonen.
Så litet veta vi här nere, hvad som i nästa ögonblick skall hända oss; och så mycket hafva vi orsak, att förtröstansfullt förtro oss till den allgode Skaparen, som aldrig öfverger sina skapade varelser.
Dessa menniskor hade stigit i land, just då floden stod som högst; och dels samtalande med fångarne, dels kringströfvande på ön, hade de sorglöst låtit tiden gå, till dess floden var förbi, och vattnet dragit sig så mycket undan, att deras slup stod på grund.
De hade anförtrott den åt tvenne matroser, hvilka, efter hvad jag sedan erfor, hade insomnat, emedan de tagit för mycket till lifs. En af dem vaknade likväl tidigare än den andre; och då han fann att slupen satt fast i sanden, utan att kunna flyttas ur stället, ropade han på sina kamrater.
De sprungo allesamman till stället; men alla deras ansträngningar att få båten flott voro fåfänga; den var tung, och bottnen bestod af sandblandad gyttja.
Då de funno detta, handlade de som verkliga sjömän, en menniskoklass, som törhända minst generas af tanken på framtiden, det vill säga: de frågade icke mera efter slupen, utan började ånyo drifva omkring på ön.
Härpå hörde jag en af dem ropa till den andre, i det han bad honom gå ifrån slupen: “Holla, Jack! så låt henne då vara i fred; vid nästa flod få vi väl henne
