316
mig på ett temligen stort afstånd; han var lika beväpnad som jag, men såg icke på långt när så hemsk ut.
Jag smög mig obemärkt så nära som möjligt intill dem, och innan de ännu blifvit mig varse, ropade jag till dem på spanska: “Hvilka ären I?“ Vid dessa ord uppreste de sig, men blefvo så bestörta öfver mig och mitt förfärliga utseende, att de icke kunde svara ett enda ord, utan tycktes vilja fly sin väg. Då tilltalade jag dem på engelska: Förskräckens icke för mig; ty i mig sen I en vän, ehuru ni förmodligen icke väntat en sådan. — Då måste den komma från himmelen, svarade en af dem med sorgligt allvar, ty mensklig hjelp förmår icke ändra vårt öde! All hjelp, återtog jag, kommer ofvanifrån! Men kan icke en vän bistå er? ty jag tror er vara hotade af en stor olycka. Jag har sett er landstiga, och då ni anropade en af de råa varelser, som kommit med er, märkte jag, att han lämnade döda er.
Darrande, med tårfyllda ögon, och i högsta grad förvånad, utropade den, som nyss hade talat: “Talar jag med en menniska? Säg mig, är ni verkligen en jordisk varelse, eller en engel fran himmelen?“ “Aflägsna hvarje fruktan“, svarade jag; “hade Gud sändt er en engel, skulle denne säkerligen varit annorlunda utstyrd och försedd med helt andra vapen än jag. Jag ber er: frukta icke något; jag är en menniska, en engelsman liksom ni, och färdig att bistå er; ni sen, att jag har endast en tjenare med mig, men vi hafva vapen och ammunition; sägen mig derföre öppet, kan jag på något vis tjena er? Hvilken olycka har händt er?“
“Som vara mördare äro i grannskapet“, sade främlingen, “vågar jag icke nu berätta er hela historien om
