320
krafter om hjelp, hvarvid kaptenen gick fram till honom och sade, att det var för sent att få hjelp, och att han gjorde mycket klokare, att be om nåd. I detsamma slog han till honom med bösskolfven så häftigt, att förbrytaren tystnade för alltid. Nu återstod icke mer än trenne af hela bandet, ibland hvilka en var lätt sårad. I detta ögonblick kom jag fram, och då de nu sågo i hvilken fara de sväfvade, samt funno allt motstånd fåfängt, anropade de oss om förskoning. Då sade kaptenen till dem: jag vill skänka er lifvet, ifall I fullkomligt öfvertygen mig att I uppriktigt ångren ert låga förräderi, och ifall I svaren mig, att troget bistå mig vid fartygets återtagande, på det jag må kunna föra det till Jamaica, hvarifrån det kommit. De afgåfvo de uppriktigaste försäkringar härom, och som han visade sig böjd att tro dem, och att skänka dem lifvet, ville jag icke invända något; jag ålade honom likväl att hålla dem allesamman fängslade, så länge de ännu vore qvar på ön.
Under tiden skickade jag Fredag och löjtnanten bort till slupen, att försäkra sig om den och att medtaga årorna samt seglen, hvilket de äfven gjorde. Vid dånet af skjutgevären hade emellertid de tre matroserna återvändt, som drifvit omkring på ön, och till stor lycka för dem, skiljt sig från de öfriga. Då de nu sågo sin kapten som segrare i stället för fånge, läto de likaledes godvilligt binda sig, och vår seger var fullkomlig. Nu återstod ingenting mera för mig och kaptenen än att upplysa hvarandra om vår ömsesidiga belägenhet. Jag gjorde början dermed, i det jag berättade för honom hela min histori, havilken han åhörde med den största uppmärksamhet och under stum förvåning, i synnerhet
