323
42.
Kapitulationen.
Sedan vi fört dessa saker i land, gjorde vi ett stort hål i botten på slupen, på det de icke skulle kunna föra bort den, till och med om de kommo i tillräckligt stort antal för att öfverväldiga oss. Egentligen taladt, trodde jag oss icke vara i stånd, att återeröfra fartyget. Jag afsåg ett annat ändamål härmed, ty i fall de nemligen foro sin väg utan slupen, betviflade jag ingalunda, att vi skulle kunna återställa den i nog godt skick, för att segla till öarna, då jag under vägen ville hämta spaniorerne, våra vänner, på hvilka jag oupphörligt tänkte.
Sedan vi med förenade krafter dragit slupen så långt upp på land, att floden icke kunde bortföra den, nedsatte vi oss, för att öfverlägga, hvad som vidare vore att göra. Medan vi sålunda framställde våra planer, hörde vi ett kanonskott och sågo en flagga hissas upp på fartyget, liksom till signal åt slupen, att vända om igen; men då ingen verkställighet följde härpå, fortfor man att upprepa såväl kanonskotten som signalerna.
Sedan de förgäfves väntat några timmar, sågo vi dem fira ner en annan båt, hvilken derefter styrde mot ön. Under det den nalkades, märkte vi, att den innehöll icke mindre än tio man, hvilka allesammans voro försedda med skjutgevär.
