326
Så snart de ankommande inträffat på det ställe, der den andra båten låg, drogo de upp sin egen på stranden, hvarmed jag blef särdeles belåten, ty jag hade fruktat, att de skulle gå till ankars utanför kusten och der qvarlemna några man till båtens bevakning, i hvilken händelse vi omöjligt kunnat bemäktiga oss den.
De hade knappt satt foten i land, då de alla samteliga begåfvo sig till den andra båten, och vi kunde lätt se, huru förvånade och bestörta de blefvo, då de funno den beröfvad alla dess tillhörigheter, isynnerhet, då de upptäckte det stora hålet i botten på den.
Sedan de en stund rådgjort med hvarandra, skreko de till några gånger af alla krafter, i hopp, att deras kamrater skulle höra och svara dem. Derefter ställde de sig i en ring och afskjöto allesammans på en gång sina musköter; detta hörde vi visserligen, och knallen gaf genljud i skogen, men det var också allt. De, som voro i hålan, kunde omöjligt höra det, och de, som bevakades af oss, vågade icke ge ett enda ljud ifrån sig.
Denna tystnad försatte dem i en sådan bestörtning, att de, som vi sedan erforo, beslöto att å nyo inskeppa sig, för att återvända till fartyget och berätta, att deras kamrater blifvit mördade samt slupen gjord redlös. Till följe häraf gingo de åter om bord och skjöto ut båten från land.
Vid denna anblick blef kaptenen ytterst försagd, ty nu beräknade han med skäl, att den öfriga besättningen skulle fara sin väg med fartyget, hvilket derigenom undgick honom för alltid. Men snart fick han en helt annan orsak till bestörtning.