327
De hade knappt satt ut från land, då de åter närmade sig stranden, men i afsigt att vidtaga nya mått och steg, om hvilka de troligen sins emellan öfverenskommit; de qvarlemnade nemligen trenne man i båten, under det de andra gingo i land, för att uppsöka deras kamrater längre inåt ön.
Detta var ett stort streck i var räkning, och vi visste i sanning icke hvad vi skulle besluta; ty hvartill gagnade det oss väl, att tillfångataga de sju man, som gått i land, ifall vi icke kunde bemäktiga oss båten. De, som stannat qvar i den, skulle troligen, i händelse de märkte försåt, bege sig till fartyget, som då vore oåterkalleligen förloradt. Det fanns likväl här ingen annan utväg, än att tåligt afvakta sakens förlopp. Sedan de sju af besättningen gått i land, sköto de trenne andra ut båten ett godt stycke från kusten, och lade sig derefter för ankar, för att invänta sina kamrater. Vi kunde således omöjligt komma till dem.
De, som gått i land, höllo sig tätt tillsammans, och vandrade på detta sätt till den lilla bergspets, under hvilken min lilla boning låg, till följe hvaraf vi kunde se dem, utan att sjelfva blifva sedda. Vi skulle ha blifvit särdeles nöjda, om de kommit oss så nära, att vi fått skjuta på dem, eller om de gått längre bort, så att vi kunnat slippa ut ur vårt gömställe.
Sedan de uppkommit på kullen, hvarifrån man kunde öfverskåda de åt nordvest gående delarne af ön, började de på nytt skrika med full hals. Tvifvelsutan vågade de icke aflägsna sig alltför långt från kusten, och lika litet skilja sig från hvarandra; de satte sig derföre under ett träd, och rådslogo. Ingenting hade varit
