328
bättre för oss, än om de funnit för godt, att der taga sig en lur; men de fruktade för mycket faran, för att öfverlemna sig ut sömnen, ehuru de icke kunde veta, hvarifrån den hotade dem, och af hvilken natur den var.
Nu yttrade sig kaptenen på ett ganska klokt sätt öfver deras rådplägning, i det han sade till mig: “De öfverlägga säkerligen om att skjuta en ny salfva, för att tillkännagifva sin härvaro för deras bortavarande kamrater, och jag finner det således bäst, om vi kasta oss öfver dem, i det ögonblick de afskjutit sina gevär; troligen bedja de oss då om nåd, och vi tillfångataga dem utan all blodsutgjutelse“. Jag antog detta förslag, men anmärkte, att vi måste vara helt nära inpå dem, för att rätt kunna vinna vårt ändamål.
Vi hade likväl missräknat oss och voro länge ovissa, hvad vi å vår sida skulle göra. Slutligen sade jag, att vi, enligt min tanka, icke gärna kunde företaga oss något före nattens ankomst; voro de då ännu qvar på ön, skulle vi törhanda hitta på något medel, att kasta oss mellan dem och stranden, och på samma gång försöka att narra i land de tre, som stannat qvar i båten.
Vi hade redan väntat länge och voro mycket otåliga för det de icke aflägsnade sig, då de slutligen stego upp, för att vända om till båten. De voro synbarligen uppskrämda, och ärnade bege sig till fartyget för att rapportera, att deras kamrater voro förlorade, hvarefter de troligen ville fortsätta resan.
Så snart jag märkte, att de gingo till stranden, gissade jag, att de öfvergifvit alla vidare efterforskningar, och att de ärnade återvända. Blotta tanken härpå,
