329
hvilken jag meddelade kaptenen, gjorde honom ytterst försagd; jag påfann likväl i samma ögonblick en list, för att åter locka dem tillbaka, och den motsvarade fullkomligt min beräkning. Jag tillsade nemligen Fredag och löjtnanten, att gå till vestra sidan af den lilla hamn, dit vildarne kommo, då jag räddade Fredag. Sedan de väl framkommit, skulle de skrika med full hals, och derefter dröja qvar, till dess matroserne hade svarat dem; men då skulle de skynda tillbaka och noga akta sig att möta dem; under återvägen borde de mellanåt ropa, men taga en omväg, för att locka manskapet in i skogen, och derpå skyndsamt återkomma till mig.
Besättningen ämnade just stiga i slupen, då Fredag och löjtnanten började ropa. De hörde dem äfven, och svarade, under det de sprungo fram utåt vestra kusten till den sida, hvarifrån rösterna hördes. Sedan de hunnit ett stycke, hindrades de likväl att gå vidare af viken, som sträckte sig ett godt stycke inåt ön. Som vattnet var högt, återstod dem ingen annan utväg, än att tillkalla slupen, för att komma öfver till motsatta sidan. Sedan de framkommit, märkte jag att de qvarlemnade endast tvänne man i båten, hvilken de till yttermera visso fastbundo vid en trädstam.
Detta var just hvad jag önskade. Jag öfverlemnade åt Fredag och löjtnanten att utföra deras uppdrag, tog genast de andra med mig, och smög mig med dem till den sida af viken, der båten låg. Här öfverrumplade vi de begge matroserne, innan de visste ordet af, ty den ena hade sorglöst utsträckt sig på marken och den andra i båten. Den, som låg på marken, rusade halfsofvande upp, men just som han ville sätta
