334
öfverlemnas i rättvisans händer, med undantag af Will Atkins, hvilken han på guvernörns tillsägelse skulle underrätta, att han borde bereda sig på sin sista stund, ty morgonen derpå skulle han bli hängd.
Ehuru allt detta var kaptenens påhitt, medförde det likväl önskad verkan. Atkins knäföll för kaptenen och bad honom innerligt, att blifva hans förespråkare inför guvernören; alla de andra besvuro honom i himmelens namn att icke blifva återsända till England.
Nu syntes mig ögonblicket för vår räddning vara kommet, och det kunde icke mera blifva svårt, att öfvertala dessa menniskor, att hjelpa oss återtaga fartyget. Jag drog mig derföre än längre tillbaka, på det de icke skulle se, med hvad för en slags guvernör de hade att göra, och lät derefter en af mitt folk gå fram till kaptenen med helsning, att guvernören ville tala med honom. Kaptenen svarade genast: “Säg hans excellens, att jag genast skall komma.“ Härigenom dårades de fullkomligt och trodde fullt och fast att guvernören vore i granskapet med sina femtio man.
Då kaptenen kom till mig, meddelade jag honom min plan till fartygets återtagande. Han fann den förträfflig, och beslöt utföra den följande dagen. På det intet hinder måtte möta, öfverenskommo vi, att förut skicka Atkins tillika med tvenne andra af hans kamrater till hålan.
Fredag jemte kaptenens båda följeslagare utförde detta uppdrag. De förde dem till hålan, hvilken med allt skäl kunde betraktas som ett fängelse, isynnerhet af menniskor i deras belägenhet.
