338
löjtnanten och krossade hans arm; tvenne andra matroser blefvo likaledes sårade, men ingen dödad.
Löjtnanten ropade nu på hjelp, men störtade under tiden, oaktadt sitt sår, in i rummet, och sköt af sin pistol mot den nya kaptenens hufvud.
Kulan hade inträngt genom munnen och farit ut bakom örat, tillfölje hvaraf han förstummades för evigt. Nu gåfvo sig de öfriga, och fartyget blef taget, utan att någon annan tillsatt lifvet.
Så snart kaptenen åter fått makten i sina händer, lät han affyra sju kanonskott; detta var den oss emellan öfverenskomna signalen, som skulle underrätta mig om den lyckliga utgången af företaget.
Mina läsare föreställa sig lätteligen, huru glad jag blef vid åhörandet af denna salva, sedan jag oroligt väntat på den till klockan två på morgonen.
Sedan jag tydligt hört signalen, gick jag till sängs, och, emedan denna dagens många bestyr alldeles uttröttat mig, insomnade jag snart och vaknade först vid ett nytt kanonskott. Jag steg genast upp och hörde någon ropa till mig: “guvernör, guvernör!“ hvarvid jag kände igen kaptenens röst. Sedan jag klättrat upp på klippan, der han stod, omfamnade han mig, och sade, i det han pekade på fartyget: “Min dyre vän och räddare, här är ert fartyg; ty det tillhör er, liksom jag sjelf och allt hvad det innehåller.“
Jag vände min blick mot fartyget. Det låg en half mil från kusten för ankar; ty straxt efter dess intagande hissades seglen, och mina nya vänner begåfvo sig till mynningen af min lilla hamn, der de läto ankaret falla.
