27
hette Ismael, hvaraf mohrerna sedan hade gjort Muly eller Moley och så kallade jag honom äfven. “Hör på, Moley“, sade jag till honom, “vår husbondes bössor äro om bord på slupen; kunde du inte också skaffa hit något bly och jagtkrut, så att vi fingo skjuta oss några Alcamies (en fogel, som har mycken likhet med våra vindspolar); ty jag vet, att han har allt krut förvaradt om bord på skeppet.“ — “Å ja, hvarför inte“, svarade han, “jag skall hemta hit det“.
Han medförde alltså en stor skinnpung, som innehöll mer än halftannat skålpund krut, och en annan full med hagel och kulor, som vägde ungefär sex skålpund. Båda två bar han ner i slupen. Under tiden hade jag upptäckt något krut, som fanns i min husbondes kajuta, med hvilket jag fyllde en stor flaska.
På sådant sätt försedda med det nödvändigaste, lemnade vi hamnen, för att börja vårt fiske. Garnisonen i fästet, som låg vid inloppet, kände oss och lät oss derföre obehindradt passera. Sedan vi tillryggalagt en mil, togo vi in seglen och satte oss ned för att fiska.
Vi hade nord-nordost vind, hvilket icke var efter min önskan, ty hade det blåst från söder, skulle jag varit säker att landa vid Spanska kusten, eller åtminstone uppnå bugten vid Cadix; men jag hade fast beslutit, att fly med hvad vind som helst och lemna det öfriga i ödets hand.
Länge fiskade vi förgäfves, och om det äfven nappade för mig, brydde jag mig likväl inte om att dra upp fisken. Vi ha ingen lycka i dag, sade jag till mohren, och bli säkert inte välkomna hos vår husbonde; vi måste derföre ge oss längre ut.