35
sköt å nyo, ehuru lejonet redan höll på att aflägsna sig. Denna gång träffade jag det i hufvudet och hade den glädjen att se det falla omkull och sträcka ut sig i dödskampen. Nu fick äfven Xury mod och bad mig få gå i land, hvilket jag biföll.
Gossen hoppade genast i vattnet med bössan i ena handen och sam med den andra till stranden. Derefter gick han fram till lejonet, satte gevärsmynningen i örat på det och sköt det sålunda genom hufvudet, hvarefter djuret gaf upp andan.
Detta var visserligen en slags jagt, ehuru den icke gaf oss någon stek, och det förargade mig, att ha skjutit bort tre ladningar krut och kulor på ett djur, som icke kunde vara oss till någon nytta. Xury ville likväl gerna tillegna sig något af djuret; han sam derföre till slupen efter en yxa.
Hvad ämnar du göra med den, Xury? — Jag vill hugga hufvudet af lejonet. Detta lyckades honom likväl inte, utan han åtnöjde sig med en af tassarna; den var af utomordentlig storlek.
Vid närmare eftersinnande fann jag likväl, att huden på ett eller annat sätt kunde vara oss till nytta, hvarföre jag beslöt att, om möjligt, taga af den. Xury och jag grepo genast till verket, hvarvid han visade långt större färdighet än jag, som alls icke visste, huru jag skulle bära mig åt.
Detta arbete medtog hela dagen för oss, och då vi ändtligen slutat det, spände vi ut skinnet öfver kajuttaket. Två dagar derefter hade solen torkat det helt och hållet. Längre fram begagnade jag det till bädd.
