37
Emellertid nalkades jag kusten allt mer och mer, för att kunna tala med dem, och de följde mig äfven ett stycke. Jag märkte då, att de voro obeväpnade, med undantag af en enda bland dem, som har en lång, smal käpp. Xury försäkrade det vara en lans, hvilken de med stor skicklighet förstå kasta på långt håll. Jag höll mig derföre på afstånd och sökte, så godt jag kunde, göra mig begriplig genom tecken, i synnerhet för att få några matvaror af dem.
De läto mig förstå, att jag borde hålla stilla med slupen, medan de hemtade lifsförnödenheter. Jag drog derföre in mitt segel och drejade bi utanför kusten, hvarpå två af dem sprungo inåt landet
Inom mindre än en halftimma voro de tillbaka, och medförde tvenne stycken torkadt kött och säd. Xury och jag visste emellertid icke, huru vi skulle göra, ty alltför gerna hade vi hållit till godo med lifsmedlen, men vi sågo ingen möjlighet, att få dem om bord till oss. Sjelf vågade jag icke gå i land till Negrerna, och dessa tycktes vara lika rädda för mig
Slutligen hittade de på en sinrik utväg, som å ömse sidor afhjelpte förlägenheten, i det de lade ned matvarorna på stranden och derefter drogo sig undan på betydligt afstånd, ända till dess vi hade fått alltsammans om bord, då de åter närmade sig till oss.
Som vi icke hade någonting att ge dem i utbyte, betygade vi dem genom tecken var tacksamhet, då vi plötsligen funno ett ypperligt tillfälle, att tjena dem tillbaka. Under det vi nemligen ännu lågo qvar vid kusten, nedrusade från bergen tvenne förfärliga djur hvilka förföljde hvarandra i högsta raseri.
