39
och kastade till dem, drogo de det i land. Här visade det sig, att det var en präktig, skönt fläckad leopard, som hörde till de utmärktaste af sitt slägte.
Intagen af beundran och förvåning öfver det sätt, på hvilket jag dödat djuret, slogo Negrerna den ena gången efter den andra ihop händerna öfver hufvudet.
Förskräckt af knallen, hade det andra djuret simmande uppnått stranden, och flydde nu med största snabbhet till bergen, hvarifrån det hade kommit, så att jag icke kunde urskilja till hvilket djurslägte det hörde.
Jag märkte snart, att negrerna visade stor lust att uppäta leopardens kött; derföre ville jag bjuda dem det, till bevis på min välvilja; och då jag lät dem förstå, att djuret tillhörde dem, blefvo de utom sig af glädje.
De gingo genast till verket, och med tillhjelp af ett hvasst trästycke, drogo de med sådan hastighet af skinnet, att man icke kunnat göra det fortare med en knif.
Mig erbjöds ett stycke af köttet, men jag afslog det, i det jag låtsade vilja lemna dem alltsammans, men begärde i stället att få huden, hvilken de äfven med största beredvillighet lemnade mig. Härförutan skänkte de mig en ansenlig mängd af deras lifsmedel, hvilka jag emottog, ehuru jag icke visste hvaraf de bestodo.
Nu gaf jag dem tillkänna, att jag önskade mig vatten, och visade dem det ena af mina vattenkärl, i det jag vände upp och ner på det, till tecken, att det var tomt och ånyo borde fyllas.
I ögonblicket framkommo tvänne qvinnor, hvilka medförde ett stort lerkärl, som, efter hvad jag förmodade, var torkadt i solen. De nedsatte det på stranden
