41
den riktning det tog, insåg jag mitt misstag, och att det icke hade för afsigt, att segla nära utmed kusten. Nu gaf jag mig derföre ut till sjöss, och tillsatte alla segel, emedan jag beslutat, att om möjligt tala med manskapet.
I trots af alla mina ansträngningar, insåg jag likväl, hur ogörligt det skulle bli mig, att upphinna fartyget, och att det skulle försvinna ur min åsyn, innan jag kunnat ge dem någon signal.
Men just som mina krafter voro nära nog uttömda och hoppet började lemna mig, varseblef man mig på fartyget och detta troligtvis genom någon på måfå riktad kikare. Sedan de funnit min slup vara af europeiskt byggnadssätt, slöto de deraf, att den tillhört ett förlist fartyg och minskade derföre seglen, på det jag skulle kunna hinna dem.
Seende detta, fick jag nytt mod, och som jag medförde min förra husbondes flagga, hissade jag upp den på masttoppen till nödsignal och afsköt derefter mitt största gevär.
Båda delarna märktes, ty jag fick sedermera veta, att man sett röken från mitt gevär, men icke hört smällen. Nu drejade fartyget bi, och efter tre timmar hade jag uppnått det.
Man frågade mig nu på portugisiska, spanska och äfven fransyska, hvem jag vore; men jag förstod intetdera af dessa språk. Slutligen tilltalade mig en ombord varande skottsk matros och jag svarade honom, att jag var en engelsman, som nyligen undflytt slafveriet hos Mohrerne i Salé. Man bjöd mig härpå stiga ombord och emottog mig, jemte alla mina effekter, på det mest vänliga sätt.
