57
afrättsplatsen; ty en hvar ibland oss visste, att slupen genom bränningens våldsamhet ovilkorligt skulle krossas i tusen spillror mot stranden. Vi anbefallde derföre vår själ i Guds hand och påskyndade med egna händer vårt slut, i det vi af alla krafter rodde åt landet, mot hvilket vinden utomdess dref oss. Om stranden var klippig eller sandig, om den var flack eller brant, det visste vi icke.
En enda svag tröst uppehöll oss ännu, nemligen hoppet att kunna uppnå en vik eller myningen af någon flod, i hvilken vi kunnat inlöpa med vår farkost, skydda den mot stormen och törhända äfven komma i lä. Men ingenting af allt detta slog in, och allt efter som vi nalkades stranden, syntes oss landet långt förfärligare än sjelfva hafvet.
Sedan vi enligt vår beräkning, rott ungefär halfannan timma, eller fastmera sackat af från strecket, reste sig hastigt en skyhög våg bakom oss och bebådade oss vår sista minut. Den fattade oss med sådant raseri, att slupen redan i nästa ögonblick kantrade. Vi slungades långt från hvarandra och hade knappt tid åkalla Guds nåd, ty i nästa sekund hade hafvet uppslukat oss alla!
9.
De enda lemningarne af skeppsbesättningen.
Det var förgäfves, att vilja skildra mitt sinnestillstånd i det ögonblick jag sjönk. Änskönt jag var en god simmare, kunde jag likväl icke arbeta mig upp ur vattnet, för att hemta andan. Den våg, som bar eller
