59
Under några ögonblick förhöll jag mig alldeles stilla, för att hemta andan, och för att vänta, till dess vågen hade återvändt, men sedan sprang jag af alla krafter modigt mot kusten. Denna ansträngning förmådde likväl icke befria mig från hafvets raseri, som på nytt stormade löst på mig.
Tvenne gånger fattade mig vågorna och återförde mig, liksom förut, till hafvet, emedan botten här var alldeles slät. Sista gången var döden mig nära, ty svallet, som dragit mig ut i sjön, förde mig åter i land, eller fastmer slungade mig med en sådan styrka mot en klippa, att jag förlorade sansningen och förmågan att vidare göra något för min räddning.
Den häftiga stöten verkade hufvudsakligast på sida och bröst, så att den nästan beröfvade mig andedrägten; och hade jag icke ögonblicket derefter varit nog lycklig, att kunna hemta frisk luft, skulle jag ha qväfts i vattnet. Nu återfick jag andan innan vågornas återkomst, och detta blef min frälsning.
Som jag nu mera var landet helt nära, reste sig vågorna icke mera så högt och jag släppte icke löst mitt tag i klippblocket, förr än de brutit sig. Då ilade jag hastigt vidare och kom landet så nära, att en ny våg, ehuru den störtade öfver mig, likväl icke egde makt återföra mig.
Ännu en ansträngning — och jag uppnådde fasta landet, der jag till min stora hugnad klättrade uppför klipporna, och sedan nedsatte mig, på gräset, fri för hvarje fara och skyddad för den vredgade oceanens alla anfall.
