60
Så befann jag mig då ändtligen på torra landet och i säkerhet. Jag blickade upp mot himmelen, och tackade Gud, att Han räddat mitt lif, i ett ögonblick, då jag sjelf hade förlorat allt hopp. Jag anser det ogörligt, att fullständigt skildra de utomordentliga och glädjande känslorna hos en menniska, som så oförmodadt ser sig, så till sägandes, ryckt ur grafvens famn. Likaledes förundrar det mig icke, att man låter öppna ådern på brottslingen, i samma ögonblick han, med snaran kring halsen och döden för ögonen, får underrättelse om sin benådning; ty förintande är i sanning första intrycket af en oförmodad glädje, liksom af en oförmodad sorg.
Försänkt i betraktelser öfver min räddning, gick jag af och an på stranden, höjde händerna mot himmelen, och gjorde tusen rörelser och åtbörder, som jag icke förmår beskrifva.
Jag tänkte på mina olyckskamrater, hvilka alla hade drunknat, och ryste vid tanken, att ingen enda mer än jag hade blifvit räddad; jag skulle icke en gång få återse dem och, så när som på tvenne hattar, en mössa och tvenne omaka skor, fann jag nu heller icke ett enda spår efter dem.
Nu blickade jag efter det förolyckade fartyget; men det var så långt borta, och bränningen så stark, att jag knappast kunde se det. “Store Gud!“ utropade jag nu, “hur var det mig möjligt att uppnå stranden!“
Sedan jag lättat mitt sinne genom tanken på allt det, som i min belägenhet kunde vara mig till tröst, började jag se mig omkring för att öfverlägga hvad jag skulle ta mig till.
