61
Nu kände jag min inre belåtenhet hastigt aftaga, och att min räddning i sjelfva verket vore en förfärlig nåd, ty jag var genomvåt, kunde icke byta om kläder, och hade ingenting att äta eller dricka. Hvilken annan utsigt återstod mig väl, än att antingen dö af hunger eller sönderslitas af vilda djur.
Allramest bedröfvades jag öfver saknaden af ett vapen, hvarmed jag kunnat antingen döda något djur till stillande af min hunger, eller försvara mig mot ett sådant, som törhända hungern tvang att anfalla mig.
Korteligen, jag hade ingenting annat än en knif, en tobakspipa och något litet tobak i en dosa. Deraf bestod nu hela min egendom, och jag förföll derigenom i en så dyster sinnesstämning, att jag länge sprang härs och tvärs som en galning.
Då dagen led mot slutet, anställde jag med djupt bedröfvadt hjerta betraktelser öfver mitt öde, i händelse jag vore omgifven af vilda djur; ty jag visste alltför väl, att dessa nattetiden lemna sina gömställen, för att gå ut på rof.
Den enda utväg, jag trodde mig finna, var att klättra upp i ett högt och lummigt träd, som var i mitt grannskap, och nära liknade en tall, men var fullsatt af långa törnen. Här beslöt jag tillbringa natten, och till morgondagen uppskjuta alla tankar på mitt dödssätt; ty ännu förutsåg jag intet medel att förlänga min tillvaro.
Jag aflägsnade mig ungefärligen en fjerdedels timmas väg från kusten, för att, om möjligt, finna något vatten, hvarmed jag kunnat släcka min törst, och häri lyckades jag äfven till min stora tillfredsställelse.
