68
Emedan hafvet fortfor att stiga, blef jag efter en stund åter flott, hvarpå jag, med tillhjelp af en åra, sökte hinna fram till den trånga kanalen. Slutligen anlände jag till mynningen af en liten bäck, hvars vatten af hafsfloden drefs raskt uppåt mellan stränderna.
Nu började jag se mig om efter en tjenlig landningsplats; ty som jag med tiden hoppades upptäcka något förbiseglande fartyg, ville jag icke aflägsna mig för långt inåt landet, utan slå ner mina bopålar så nära kusten som möjligt.
Slutligen varseblef jag på högra stranden en undangömd vik, till hvilken jag, under stora svårigheter, styrde min flotte. Jag kom den så nära, att jag kände botten med åran och omedelbart derefter kunnat löpa in; men dervid råkade jag på nytt i fara att sätta min laddning under vatten, ty kusten var brant, nästan lodrät, och det fanns ingen landningsplats, der icke min flotte med framändan törnade mot botten, hvarigenom den andra genast sänkte sig.
Det enda jag kunde göra, var att invänta största flodhöjden. Jag nyttjade derföre en liten åra i stället för ankare, för att qvarhålla flotten och stötta den mot stranden, i närheten af en liten flack udde, som jag snart hoppades se under vatten, hvilket äfven i sjelfva verket inträffade.
Så snart jag fått en fots vatten, halade jag upp flottbron på udden, der jag fastsurrade den vid mina båda afbrutna åror, hvilka jag stötte ner i botten, å ömse sidor om flotten. Sedan detta var gjordt, nedsatte jag mig för att invänta ebben, då jag var säker, att kunna berga min laddning.
