69
Jag sysselsatte mig nu framförallt med att undersöka landet och uppsöka ett passande ställe, der jag kunde uppslå min bostad, förvara min lilla egendom och skydda den mot alla möjliga händelser. Ännu visste jag alls icke, hvar jag befann mig. Var jag på fasta landet eller på en ö; funnes der menniskor; var jag omgifven af vilda djur eller icke? Högst en mil ifrån mig låg ett mycket högt och brant berg, som sköt upp öfver flere andra, hvilkas kedja sträckte sig i nordlig riktning. Jag tog ett af mina gevär, en pistol och ett kruthorn samt vandrade, sålunda beväpnad åt berget till, för att göra mina upptäckter.
Sedan jag med ringa möda uppkommit på spetsen, började jag, till min stora bedröfvelse, inse mitt öde, eller att jag blifvit kastad på en obebodd midt i oceanen belägen ö, hvarifrån jag icke kunde se något annat land än långt aflägsna bergskedjor och tvenne andra öar, ännu mindre än den, på hvilken jag var, och hvilka lågo ungefär tre mil vesterut.
Jag öfvertygade mig på samma gång, att ön var obefolkad, och troligen hyste endast vilda djur, ehuru jag ännu icke sett till något; deremot varseblef jag en stor myckenhet af olika slag för mig obekanta foglar.
På hemvägen sköt jag en stor fogel, som hade satt sig på ett träd i skogsbrynet; minsann tror jag icke, att detta skott var det första på denna ö allt sedan skapelsen.
Jag hade knappt tryckt af, förrän en oräknelig skara foglar flög upp än alla kanter i skogen, under ett förvirradt flaxande och skrän. Jag kände icke till en enda art af dem. Den, jag hade dödat, ansåg jag tillhöra
