72
upptäckt intet spår till någon objuden gäst; utan ett djur, som liknade en vildkatt, fann jag deremot sittande på en af mina kistor.
Då jag kom närmare, sprang det undan, men stannade snart och satte sig samt betraktade mig helt trankilt och ogeneradt, liksom det velat formera bekantskap.
Jag lade an med geväret, men som djuret icke förstod hvad ondt detta kunde göra, lät det sig icke störas och gjorde icke en gång mine af, att gå sin väg.
Jag tog fram en bit skorpa, ehuru jag icke hade råd till någon särdeles frikostighet dermed, ty mitt förråd var helt obetydligt. Emellertid gjorde jag det nu, och djuret steg fram, nosade på skorpan, förtärde den och såg derefter vänligt på mig, liksom det velat ha mer; men då jag icke ville bjuda på ytterligare undfägnad, körde jag bort det, och nu sprang det sin kos.
Min andra laddning var lyckligt framkommen; jag var likväl tvungen att öppna krutfjerdingarna och fördela krutet i smärre partier, emedan de voro stora och tunga. Derefter sysselsatte jag mig med att förfärdiga ett litet tält, af den segelduk och de många stänger, jag i och för detta ändamål medtagit.
Allt, som kunde taga någon skada af regn eller solsken, infördes nu i tältet och rundtomkring detsamma uppställde jag de tomma kistorna och fjerdingarna, för att åtminstone någorlunda vara skyddad för hvarje oförmodadt anfall af djur eller menniskor.
Sedan detta var gjordt, tillbommade jag ingången innanför med bräder, men utanför med en upprättstående tom kista. Härpå tillredde jag min bädd på marken, lade mina pistoler under hufvudgärden, en bössa
