— 10 —
lärdom, som han behöfver. När kan kommer hem, skola vi derför låtsa, som vi icke kände igen honom. Vill du gå in derpå?
Fru Sipaïlo såg helt bestört ut. Först efter en lång stunds orediga betraktelser sade hon mildt:
— Men tror du ej man kan befara, att, då Leonard blir stor, denna pröfning kommer att förefalla honom som en lek, hvilken han blott skrattar åt.
— En lek! upprepade fadern med allvar i så fall skulle han ej hafva något hjerta, och det har jag ingen anledning att befara. Nej, ju äldre han blir, desto mera skall han inse, huru högt vi måtte hafva älskat honom, då vi kunde förmå oss att afstå från frestelsen att gifva honom en ganska välförtjent aga för att i stället näpsa honom på ett sätt, lämpadt efter hans förstånd och själskrafter; han är ju inte ännu sju år, den lille stackarn! Med tiden skall han förstå, att ett dylikt tilltag gör ett barn oigenkänligt i sina föräldrars ögon, och då han ser, att vi med den rätt vi ega att tukta vårt barn, likväl icke pålagt honom annat straff än det, att för tillfället blifva ansedd för en främling i sitt hem, skall han säkert gråta af tacksamhet och bittert ångra den sorg han förorsakat oss. Fattar han ej, att det kostat på oss att handla så, då är han ej värd det lidande vi utstå för hans skull, och det är minsann intet obetydligt lidande — tillade hr Sipaïlo med qväfd röst, i det han skakade af askan från sin pipa. — Låt oss alltså taga emot honom med vänlighet och all möjlig välvilja; låt oss tillrättavisa honom utan hårda eller bittra ord. Han kommer naturligtvis att undra öfver vårt förfaringssätt, och det må han göra. Sedan han genom barnslig kärlek sjelf bevisat, att han är vår son, skola vi åter omfatta honom med den kärlek, som vi, det måste vi medgifva, ej hysa för någon annan än vårt eget barn, och som
