— 11 —
vi blott för ett ögonblick nekat honom. Säg, Fransiska, är du ej af samma tanke som jag?
Fru Sipaïlo gret och nickade bifall, hvarpå hon steg upp och rätade ut sig, beredd att göra sin pligt.
Den arma qvinnan, som härvid ej tänkte på annat än möjligheten att med det snaraste få återse sitt barn och dermed återfå sitt lif, sitt allt, gjorde ingen invändning mot sin mans föreskrifter, utan lofvade att rätta sig efter hans vilja. Hon försonade sig snart med den tanken, att hon skulle taga emot Leonard såsom en främling, ja, hon nästan fröjdade sig deråt, hon tyckte, att hon ej nog dyrt kunde betala hans återkomst.
— Ja — upprepade hon, full af mod och beslutsamhet, — jag skall göra allt, hvad du bjuder, och jag skall anbefalla det samma åt Paraska, det lofvar jag.
Hr Sipaïlo aflägsnade sig nu för att ännu mera energiskt fortsätta sina plågsamma efterspaningar.
Bland de många olyckliga, hvaraf det beklagansvärda Polen redan då var uppfyldt, kunna vi räkna denna moder, som, allena i sin bostad, under smärtsamma qval stod med ansigtet lutadt mot fönsterrutan, ansträngande sina hörselnerver för att uppfånga hvarje minsta ljud och väntande med spänd oro att få se sin son komma eller höra ljudet af hans röst.
Det var kort efter fru Sipaïlas samtal med sin man, som Paraska hemkom, trött och förtviflad; den arma modern stod ännu vid fönstret med sina förgråtna ögon fästa på den allt mera sjunkande solen, men då hon fick se Paraska återkomma ännu mera tröstlös och förtviflad än hon sjelf, kastade hon sig ned på en stol midt emot henne, dolde ansigtet i sina båda händer och gret bittert. I denna ställning förblef hon länge sittande, belyst af aftonsolens glans.
Paraska lyckades ej ur hela sitt ordförråd
