— 12 —
uppleta ett enda ord, hvarmed hon hade kunnat rycka sin matmor ur hennes tysta sorg, och ändå var den ju i många afseenden så nära beslägtad med hennes egen!
— Vet du, Paraska, hvad din husbonde anbefalt oss? — sade slutligen fru Sipaïla, i det hon plötsligt lyfte upp hufvudet och drog en suck af lättnad, då hon fick se, att solen ännu icke var helt och hållet nedgången.
— Hvad då? — utropade Paraska, hvilken, i likhet med sin matmor, kände liksom ett behof att få någonting att uträtta, någonting att förarga sig öfver, med ett ord, någonting att tänka på, som för ett ögonblick kunde verka en skingring i den svidande smärta, hvaraf hon led.
— Jo, ser du, Paraska, då Leonard kommer hem ...
Paraska spände upp sina öron, som om hon redan hade hört ljudet af hans steg bakom sig.
— Nå, hvad då? — frågade hon ifrigt.
— Då han kommer hem, — fortsatte fru Sipaïlo, invaggande sig i den ljufva förhoppning, som uppstått i hennes själ, och närmande sig Paraska för att förena sina krafter med hennes och hemta mod och styrka i hennes medkänsla — då han kommer hem, har hans far, som både du och jag måste lyda, ty han är jn bådas vår herre, har hans far, säger jag, befalt, att vi, för att hindra gossen från att någonsin mera göra om hvad han gjort, och, är det ej förskräckligt, Paraska, att Leonard så kunnat ...
— Åh, det är förskräckligt, det är himmelsskriande! — utropade Paraska, lågande af vrede. — Det säger jag, och det kommer jag att säga, så länge en droppe blod finnes i mina ådror. Åh, det är ovärdigt att försätta oss i en sådan ångest! Men, hvad är det då hans far beslutat öfver honom? — frågade hon, i det hon med nervös oro afbröt sig sjelf.
— Att vi skola taga mot honom med vän-
