— 15 —
gången. Hennes långa guldsläp hade småningom antagit en gulblek färg och sammansmälte snart med den i grått och blått skiftande himlen, der några klara stjernor tändes, en efter annan. Tystnad rådde när och fjerran, och bäckens sakta porlande hördes tydligt och klart. Det låg den aftonen ett obeskrifligt vemod i detta ljud, det var nästan, som om det lilla vattendraget, hvilket än gömde sig, än tittade fram i gräset, hade haft en talande stämma. Och för den uppskakade moderns fantasi tycktes denna stämma, likasom den nedgående solen, hviska om hvartannat: farväl! godnatt! Det var, tyckte hon, liksom allt i naturen hade talat, som allt hade väntat och gråtit tillsammans med henne.
I barn! I ären alltså mödrarnas himmel på jorden!
Plötsligt hördes ett prasslande i buskarne nedanför det öppna fönstret. Det var en af de bekymrade mödrarna, som tittade in genom löfverket och ropade med en af harm och glädje qväfd stämma:
— Har ni fått tag i er pojke? Här har jag nu min; se bara, så det odjuret tygat till sig!
Och härmed skyndade hon vidare med barnet, hvilket hon än till hälften släpade med sig, än dref framför sig med ett långt spö, hvarmed hon beväpnat sig för att få ett mera skräckingifvande utseende.
Gossen mottog de lätta än af smekord, än af bannor åtföljda slagen utan att gifva ett ljud ifrån sig, ty han förstod väl, att de snarare voro en smekning än en aga. Och huru glad var han icke, att för så godt pris hafva åtnjutit så mycken frihet!
Detta var Rudolf, en dugtig pojke med vild uppsyn och nästan rödt hår samt trumpen som en fastedag. Han hade under ströftåget förlorat sin tschapka (polsk kaskett), och de lätta slagen, som haglade öfver hans hufvud, tjenade
