— 17 —
dem annat än om söndagarna och på stora högtidsdagar. Dessa kängor hade Paraska omsorgsfullt förvarat i sin byrå, och hon fann ett obeskrifligt nöje i att då och då taga fram dem och betrakta dem, dervid kärleksfullt påminnande sig det älskade barnets små näpna fötter.
Med brinnande ifver bad Paraska, att den helige Kristoffer måtte hålla henne räkning för denna stora uppoffring samt tillika förlåta henne hennes baktankar och den saknad hon erfar vid att skiljas från de små blanka kängorna, hvilka voro ett så kärt minne af hennes älskling. Hvad deremot det åttaradiga korallhalsbandet beträffar, beklagade hon blott, att det ej hade dubbelt så många rader, hvarigenom gåfvan skulle egt så mycket större värde. Alltsammans betäckte hon med fläderblommor i sådan mängd, att de gingo ända upp öfver altaret och helt och hållet bortskymde vågorna, i hvilka den resliga gestalten vadade. Paraska var med ett ord den mest ifriga förespråkerska för den lille Leonard, hvilken hon ej nog kunde anbefalla i skyddshelgonets synnerliga hägn.
Må dock ingen inbilla sig, att Paraska var den, som genast lade sina känslor i dagen, nej, tvärtom, hvad hon tänkte och kände, gömde hon inom sig, och först långt efteråt yppade hon de intryck, som hon behållit qvar i minnet.
I allmänhet talade hon ej mycket. Det var sällan mer än en gång om året, som hon lät sitt fulla hjerta flöda öfver, och då gaf hon sig luft i vältaliga, ändlösa utgjutelser. Hon talade och talade då utan uppehåll, ända tills hon tyckte sig inför sitt husbondfolk hafva afslöjat hela sitt inre. Vid sådana tillfällen var det, liksom den trogna tjenarinnan haft behof att framlägga hvarenda en af de sköna tankar, som tiden så småningom bringat till mognad i hennes hjerta. Och då hon tillräckligt upprört sig sjelf och andra, återföll hon i sin förra tystnad. Man hade så väl reda på, när dylika utbrott skulle
