— 18 —
inträffa, att man med bestämdhet kunde förutsäga dagen derför, och då ordsvallet började, låt man henne hållas. »I dag är det Paraskas dag», brukade man då säga till hvarandra. »Må hon gerna tala, deraf har hon gjort sig väl förtjent genom ett helt års tystnad. Och i hennes outtröttliga stämma tyckte man sig då igenkänna alla de själsrörelser, som förut hade uppenbarat sig i det lifliga ansigtet och de mörka ögonen, hvilka flammade likt tvenne eldklot.
Då Paraska för andra gången aflägsnat sig och fru Sipaïlo åter blef allena, inträdde hos henne ett ögonblicks oväntadt lugn; det var en sådan der välgörande reaktion, som stundom plägar följa på häftiga sinnesskakningar. Lugn herskade rundt omkring henne, lugnt blef det i hennes inre, och uppfyld af heliga tankar, öfverlemnade hon sig åt de andaktsfulla känslor, som aftontimmen framkallade; med armarne upplyfta mot höjden knäböjde hon vid fönstret, nedanför hvilket den sorlande bäcken framflöt, och med svag, men stadig stämma utsade hon dessa ord:
— Jag tackar dig, o, min Gud! Jag tackar dig för det du hört den moder … som beder för alla arma mödrar!
— Det är jag! Här är jag! — utropade i det samma en röst, som kom den knäböjande qvinnan att spritta till, ehuru hon knappast visste hvem det var som talade.
Hastigt reste hon sig upp och gick åt det hållet, derifrån rösten hördes; hon öppnade dörren, och, milde himmel, stod icke hennes Leonard der i månskenet lifslefvande framför henne, lutande helt skamflat sitt ljuslockiga hufvud mot väggen. Med kattlika steg hade han smugit sig in i förstugan, men, som han ej vågade öppna dörren och träda in, blef han stående der och upprepade: »här är jag», med en så sorgsen stämma, att den gick modern djupt till hjertat.
