— 19 —
Hon gjorde för honom en artig nigning och sade sedan:
— Stig in, stig in, min lille vän. Jag förmodar, att ni är en liten välvillig främling, som medför underrättelser från min Leonard?
— Jag är Leonard sjelf, — svarade den lille gossen, — jag har nu kommit hem igen. Mamma, får jag ej slippa in?
— Unge främling, — svarade modern, — om ni är i behof af hvila och vederqvickelse, kan ni få båda delarne, utan att behöfva begagna er af en list och antaga ett namn, som ej tillhör er. För er moders skull, i fall ni har någon, skall ni blifva bemött så, som Gud vill att vi skola bemöta främlingar, stig derför in!
Leonard gick in. Månen hade just då gömt sig i moln, men vid skenet från de milda stjernorna, som blickade in genom fönstren, såg fru Sipaïlo, huru gossens blå ögon tindrade så klara och huru hans blickar sökte hennes. Hade väl en öppnad himmel kunnat öfvergjuta denna moder och detta hem med en härligare strålglans?!
I samma ögonblick hördes Paraskas steg i förstugan. Hon skyndade in, ifrig att få meddela de underrättelser hon erhållit i de andra flyktingarnes hem, och Leonard, som vid hennes åsyn kände sitt mod upplifvas, sprang fram mot henne, förvissad att hon genast skulle känna igen honom.
— Är det ej jag, säg, Paraska? Är jag ej din gullgosse, din lille Leonard!
— Nå, det var väl! — utropade amman med en säkerhet i tonen, som härledde sig från den glädje hon nu erfor, en glädje, som var så stor, att den skänkte henne full ersättning för utståndna mödor. Nu kunna vi få veta något om Leonard; det var minsann ej för tidigt!
Hon tände en lampa.
— Jag säger ju, att det är jag, jag! Hör du inte, Paraska, det är jag, det är jag!
