— 23 —
kallar dig Paraska? Ser du, jag har mycket väl reda på att genom den der dörren kommer man ut till trappan, som leder upp till min kammare, och der fins en fogel, min egen lilla fogel, och han skulle aldrig säga, att jag inte är Leonard, nej det skulle han aldrig göra, ty jag är ju i alla fall Leonard; jag har varit det, så länge jag känt dig, Paraska, och jag skall alltid förblifva det, om jag lefde i aldrig så många år. Ack, om jag blott hade en hund, en snäll hund, som kunde känna igen mig, och jag vet, att han genast skulle känna igen mig och hoppa upp på mig, och han skulle aldrig heller säga, att jag inte är Leonard. Ack, min Gud, min Gud! — Helt förvirrad vände sig Paraska ifrån honom; att hennes kärlek skulle anses för mindre än en hunds, det hade hon svårt att smälta; också var hon på väg att bryta lös och gifva hela den odrägliga komedien på båten. Men enligt sin vana behöll hon dock allt inom sig, och den ytterliga häftighet, hvarmed hon flyttade och omflyttade alliing på bordet, var det enda, som vittnade om den häftiga strid hon hade att utkämpa.
Då hon ändtligen fått gossen att äta som en varg, i trots af tårarne, som tillrade ned på hans tallrik, och sedan han riktigt tillfredsstält sin brännande törst, började hon yrka på att han skulle gå till sängs, emedan det led på tiden och hon gissade, att hennes husbondfolk, som på tvenne dagar ej ätit någon middag, torde med rättmätig otålighet längta efter qvällsvarden. Men Leonard förklarade då, att han aldrig mera ville gå upp på sitt rum eller någonsin mera ligga i sin säng, eftersom man ej ville erkänna honom för den rätte Leonard, Paraskas ammbarn. Striden hotade att blifva långvarig mellan den allt för eftergifna amman och det envisa barnet. Men naturen kom dem båda till hjelp: Leonards kraftiga motstånd slappade af, och till slut kunde han blott svagt framstamma dessa enda ord: