— 27 —
hand äro ute och förlusta sig i det fria. De gingo förbi träd, fulla af fogelbon och erbjudande den angenämaste svalka, men ingen af dem tänkte på att klättra upp deri för att sedan hala sig ned igen, såsom gossar hafva för sed att göra och hvarvid byxorna och blusarne gemenligen få sitta emellan. Denna gång fingo till och med fogelbona vara i fred för dem, och de små sparfvarne, som lågo på sina ägg, kunde lugnt åse, huru de med blixtens snabbhet ilade förbi; de behöfde nu ej säga sins emellan: »ve oss, der komma skolpojkar».
De gingo förbi en vacker, ljusgul ko, som sträckte upp hufvudet öfver hallonhäcken, såg på dem med sina stora, fuktiga ögon och gaf till ett bölande, liksom hade hon velat säga: »kom hit till mig, jag har god mjölk att gifva er!» Men det var förgäfves: de aktade icke derpå, ty ännu sågo de ej någon skog framför sig. Men då de slutligen funnit hvad de sökte, visste de ej till sig för glädje och försökte, så godt de kunde, att spela schweitzarnes roll under återstoden af dagen, hvilken nu nalkades sitt slut. Då de sträfvade genom skogen, der foglarne ännu slogo sina trollska drillar, upptäckte de en klar bäck, hvars rena vatten föreföll de törstige små vandrarne mera välsmakande än det kostligaste vin. Denna välsignade bäck hade äfven att bjuda på en rikedom af späd, grön krasse, som stack upp midt i de klara vattenbubblorna och tycktes så att säga skälfva under sitt kalla bad, och fiskarne, som på dessa ensliga, obesökta orter ej äro rädda af sig, lekte oförväget i vassen vid bäckens rand, förföljande hvarandra med alla möjliga behagfulla och smidiga krumsprång.
Skolgossarne afbidade sålunda den inbrytande natten, uppfylde af en mer och mer stegrad oro, men någon fruktan kände de ej; icke ett ögonblick tänkte de på den förskräckelse, som deras bortovaro skulle uppväcka i deras
