Sida:Desbordes-Valmore - Också ett edsförbund, 1882.pdf/30

Den här sidan har korrekturlästs

— 30 —

taga, att Han med välbehag lyssnade till deras åkallan.

I barnaåren följer reaktion snabbt på häftiga sinnesskakningar. Så äfven med våra små vandrare. De öfverväldigades af en oemotståndlig trötthet, hvilken hos dem uppväckte en dittills ej erfaren, obestämd fruktan för den rundt omkring rådande, högtidliga tystnaden, och denna fruktan, i förening med den allt mera tilltagande kylan i den stora skogen, der natten utbredde sina skuggor, kom dem att sluta sig allt tätare intill hvarandra, och det dröjde ej länge, innan alla fyra voro försänkta i djupaste sömn.

En vedhuggare, som begifvit sig till skogen för att hugga ved i det klara månskenet, stannade helt förbluffad framför de sofvande barnen. Deras vackra anletsdrag, belysta af månens silfverhvita strålar, deras fina, väl skurna kläder, den behagfulla, lediga ställning, i hvilken de hvilade, allt uppfylde honom med beundran och försatte honom liksom i ett förtrolladt tillstånd.

Alla legender, alla fésagor, förvarade i hans minne, stälde sig lifs lefvande framför hans själ. Han trodde sig i de fyra skolgossarne se englar, hvilka kommit på besök till jorden eller ock små tomtar, som hvilade ut efter sin nattliga dans. Dels af fruktan, dels af beundran förblef han stående framför dem, orörlig af häpnad, och framsade för större säkerhets skull, om hvartannat de böner, som besvärja trollen och Angelus, hvilken nedkallar englarnes beskydd. Han fann till och med rådligast att söka afväpna deras ondska, i händelse att de voro onda andar, eller ock göra sig förtjent af deras tacksamhet, i fall de voro hulda varelser. För det ändamålet smög han sig med kattlika steg in i de sofvande barnens trollkrets, och lade en plockad vildand vid Rudolfs sida, på det att denne vid sitt uppvaknande skulle