— 32 —
lifva sitt sjunkande mod, började de att ömsesidigt knuffa och skuffa hvarandra.
Rudolf var den, som först afskakade nattens obestämda farhågor, och för att med ens bryta med sömnen, sprang han modigt upp och började snoka omkring vid bäcken, i hvilken fiskarne ännu sofvo bland näckrosorna, hvarmed den var kantad. Der fanns fullt upp med pilträd och videbuskar, hvaraf de kunde göra sig landtliga vapen, och Rudolf skar genast en gren från en pil och gjorde sig deraf ett spö; det var det samma spö, som han sedan fick smaka vid den lätta aga, hans mor tilldelade honom.
Derpå ropade han med en stämma så dundrande, att bokremmen, hvilken han spänt om sin i form af väska uppfästa rock, dervid brast i tu:
— Hurra för Polen! Hurra för den lilla bäcken, som ger oss vatten att dricka!
Dessa hurrarop, som utgingo från fyra törstiga strupar, förmådde icke, så gälla de än voro, att skrämma bort en svart stork, som slagit ned på marken ej långt från dem. Likasom vedhuggaren förut hade gjort, betraktade han barnen med förvånade och deltagande blickar, men likväl utan att såsom denne hysa några baktankar. Nedflugen från ett af de höga granträden, hvilka uppfylde skogen med sin friska, balsamiska doft, trippade han utmed bäckens rand för att söka föda åt sina ungar, som ännu sofvo sött i boet med hufvudet under vingen. Sin röda näbb och långa, krökta hals sträckte han förtroligt mot de fyra gossarne, hvilka i sin ordning läto sina ögon hvila på den närgångne besökanden, som helt dristigt trädde in i deras stora sofgemak. Han struttade af och an förbi dem och kom stundom så nära, att han nästan klef dem på tårna, och såg med det samma på dem med kärvänliga blickar, hvilka ej röjde minsta tecken af mensklig vidskepelse. Den kloka fogeln var helt och
