— 36 —
att vid hemkomsten kanske mötas af föräldrarnes vrede, men om de tårar, som utgötos för deras skull, hade de intet begrepp. Sällsamma gåta! Barn kunna aldrig fatta, att föräldrarnes förebråelser blott äro tårar, som säga: »jag älskar dig».
De båda yngste, Gasper och Leonard, som ej hade så starka krafter som sina kamrater, voro ett par gånger nära att uppgifvas af trötthet på de ojemna och knaggliga vägarne, ty deras fötter hade svullnat i de af vätan hårdnade skodonen, hvilka de hade måst behålla på sig hela natten.
— Nog är han styfsint, den der Rudolf, det är visst och sant, men hjelpsam är han och stark som den helige Kristoffer, — sade Paraska, i det hon ett ögonblick afbröt sig för att hemta andan, ty hon var så öfverväldigad af rörelse, att hon blott med yttersta möda kunde afsluta sin berättelse.
— Den der rödhårige pojken, — återtog hon, sedan hon något hemtat sig, — den der oförvägne Rudolf, som står der som en tjurskalle och knappast svarar, då han blir tilltalad, men som ständigt har hufvudet fullt af idéer, den ena ljusare än den andra, han visste i denna svårighet att finna på medel och utvägar. Då han såg, att de små rustibussarne ej längre kunde härda ut, men likväl vägrade att låta honom fortfarande bära dem, emedan de fruktade, att han skulle digna under sin börda, då stälde han till på ett så klokt och så sinnrikt sätt, att jag vore frestad taga honom i famn och kyssa honom, om han ej snarare förtjenat stryk för all den ängslan han förorsakat oss.
— Nå, hur var det då han stälde till? — frågade ifrigt fru Sipaïlo, som kände sig uppfyld af en liflig tacksamhet mot Rudolf.
— Jo, så här var det, — svarade Paraska och beskref på ett åskådligt sätt det slags bär-
